Näktergalning

När man varit hos frisören känns det nästan som ett slags tvång att ta bilder på förändringen att visa upp för omvärlden. Det känns alltid llka krystat. Ska man le? Ska man visa tänderna? Ska man titta in i kameran? Ska det vara framifrån eller bakifrån? Vilket kort ska man nöja sig med? Det är långt ifrån naturligt.

Det känns ungefär som precis efteråt när man ska spegla sig för att spana in resultatet. Jag gillar inte att spegla mig offentligt, det känns... förmätet på något sätt. Jag är antagligen offer för jante-lagen. Jag speglar mig oftast som hastigast för att få en överblick och en liten känsla av vad jag tycker om resultatet, sen fortsätter jag spegla mig hemma, men det brukar jag inte hänge mig åt särskilt långa stunder heller.

Jag glömde ta förebild.* Det ska vara med viss glåmighet, dålig vinkel och ljussättning enligt utsago. Jag satsar tydligen på glåmighet i efterbilderna istället. Hur som helst är resultat av mina fyra timmar i frisörstolen att ungefär två decimeter av håret har försvunnit och att det är ljusare nu. Jag märker stor skillnad men eftersom jag fortfarande är långhårig antar jag att andra antagligen knappt kommer märka någon skillnad, det är så det brukar vara när man har långt hår. Några decimeter hit eller dit verkar vara bagateller då.

*Lustigt ord, förebild. Är förebilder personer som liknar någon man var tidigare och i hemlighet längtar tillbaka till? Vad är det för skillnad på idol och förebild?



När jag klipper mig brukar mitt hår hamna på den magiska oanständighetsgränsen. Innan skulle jag teoretiskt sett kunna dölja hemliga behag och efteråt blir det precis över gränsen. Spännande.