Näktergalning

Sitter i soffan och gäspar framför "Meet Joe Black". Och gråter. Det är skönt till sorgliga filmer, böcker och annat ibland. Man får släppa ut känslor utan att det handlar om sitt eget liv, i alla fall inte medvetet. Jag gråter. Men inte gärna framför andra. Det är en konst i sig. En film jag skulle gråta öppet om jag såg själv försöker jag stoppa och dölja tårarna till om jag har sällskap. Varför? Kanske är det för att det inte är särskilt många som klarar av gråt. De flesta försöker stoppa den, för de tror att det är bäst. Att tårar är något dåligt eller rent av farligt. De tror att man mår bra av att sluta, när det snarare är tvärtom, att man mår bra av att få ur sig dem. Det är mysigt att ligga i någons famn och få gråta med känslan av att det är ok. Klappa på mig, låt mig gråta. Undvik att hyscha och säga att "det är bra nu". Det finns en anledning till mina tårar, även om jag inte alltid är medveten om den själv. Ibland kommer de i alla fall.

Filmen om Brad Pitt som döden i en udda kärlekshistoria är söt, den berör mig och skådespelarinsatserna, framförallt i kärleksparet, är utomordentliga. Man kan läsa massor av känslor i deras uttryck. En fin film. "Jag gillar din doft" ...vilken gullig sak att säga!