Hjälp, jag pratar med mig själv!

Tappade precis fjärrkontrollen i golvet när jag flyttade på täcket.

- Där var den ja.


Jag sa det högt! En sådan tanke hade varit helt normalt, men att säga det på riktigt? Borde jag bli rädd? Kommer jag bli en gammal gumma med tretton katter som pratar med sig själv och är allmänt förvirrad? Nej, jag är allergisk mot katter. Jag är redan förvirrad. Det går lite jämnt ut liksom.

Men att prata med sig själv? Lite varning på det.

Jag är för övrigt sugen på att hitta psykologikurs att läsa som specialisering i utbildningen. Ska göra mina val i valwebben innan 15 april. Frågan är hur något sådant skulle påverka mig dock, jag vet ju redan hur det kändes av att hitta saker man läste om på gymnasiet. Kroppseko och så vidare. Om man inte är psykiskt störd redan innan så lär man väl bli det av att upptäcka hur mycket psykiska svårigheter det finns.

Kommentarer
Postat av: Therese

Jag pratar för mig själv, har alltid gjort det och kommer nog alltid att göra det. Jag ligger i topp för att bli kattkärring enligt många av mina vänner, det känns ju inte alltför lovande. Jag tycker att det är en jättfin idé att gå ut och sprida glädje. Puss!

2009-04-01 @ 23:14:21
URL: http://ekorren.de/therese

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0