Näktergalning

För tio år sedan brann ett diskotek i Göteborg och 63 ungdomar miste sitt liv. För ett tag sedan reagerade jag på att stället där utanför där en bänk med kort och blommor som fungerade som sorgeplats hade rensats och flera saker slängts i papperskorgen intill. Det förfärade mig då, men nu förstår jag anledningen: att göra plats för ett nytt, mer officiellt minnesmärke över det hela. Gick förbi där igår, där många ljus brann och blommor hade lämnats. Intill den stora stenen med allas namn stod ett par och grät och kramades. Därintill stod ett flak öl och påsar från systemet. Om de var på väg till fest verkar det ha varit ett konstigt sätt att skaffa partystämning... gå och sörja och gråta lite?

Vi gick även in i byggnaden där det brann, där olika saker ställts ut som minne till de döda. Det var väldigt sorgligt och trots att jag inte känner någon som omkom började nästan jag också att gråta. Sedan jag flyttade till Göteborg har jag lärt känna några som skulle ha gått på festen men stannade hemma, eller känner folk som omkom. Jag tänkte på dessa personer och genom dem kom händelsen närmre mig själv. Tio år sedan. Jag minns när det hände och tiden går fort - hur kan det ha gått tio år sedan dess?

På plats inne i lokalen fanns fotografier på de som dog och folk hade lämnat blommor och kort och brev med ord som förklarade deras sorg och saknad. Det som var mest gripande var dock en glasmonter där tillhörigheter ställts upp. Vad de haft på sig när de dog mestadels. Det jag minns tydligast är en hårklämma i plast som smält av branden i ena kanten. Väldigt sorgligt. När man kommer ut från lokalen står man precis vid ingången till Lek&Buslandet. Kontrasterna är väldigt påtagliga.

Runt hörnet därifrån spelade SVT Drama in någonting där en man dog. Vid frågan om vi fick gå förbi fick vi uppmaningen att inte trampa på han som låg ner "för han är död". Det var uppenbarligen genrepet eller liknande. Att leka död så nära platsen där så mångas riktiga död precis hedras känns lite makabert.