Näktergalning

Jag är äntligen färdig med närvaron och har räknat ut vem som har högst närvaroprocent per kör och vilken stämma som har högst procent totalt. Om ett tag när kompletterande listor tillkommer ska jag sätta mig med den igen, fast för att sätta massa streck överallt, men tills vidare får jag glädja mig åt att jag själv hade högst närvaro i damkören och således har förärats flitpunsch och ett vandringspris i form av en tennmugg. Kvällen innan balen kommer pojkar ur kören och sjunger serenad för de damer som ska gå på balen. Jag planerar att hissa ned punschen till dem, som traditionen bjuder. Förra året fick de också flitpunsch, då hade jag högst närvaro i den andra kören som jag också var med i då.

Jag är frustrerad.
Jag tänker för mycket.
Jag är lite bitter.
Jag har flera saker jag inte vill göra.
Jag har alldeles för lite egentid.

Kort sagt är jag verkligen inte på topp just nu.

Avhöll mig från att sjunga under större delen av kvällen för hostans skull. Letar ny dirigent till hösten och det är kul och jag är engagerad i det och har hittat flera bra kandidater redan. Men jag är lite bitter på bristen av engagemang från övriga i kören. Det finns några få som engagerar sig i saker, och eftersom övriga blundar för det, så är det lätt att dessa eldsjälar brinner ut i förtid. jag börjar få slut på engagemang.

Efter varje rep ska elpianot rullas tillbaka till körrummet, och det är ofta jag som får göra det för de flesta går hem eller i förväg till sofforna där för att mysa och fika. Alldeles för många gånger kommer man lite smått bitter redan från början för att man återigen släpar på pianosaken, och blir ännu mer irriterad av att folk ÅTERIGEN ställt väskor och skor där pianot ska stå. Det verkar inte spela någon roll hur ofta man poängterar detta faktum.

Jag vill inte göra närvaron. Jag vill ha hjälp med sekreterandet på årsmötet på söndag. Jag har ingen tid över och eftersom jag behöver tid för mig själv tar jag tid från sömnen till detta. Mitt humör speglas av "jag vill inte" och "jag orkar inte" vilket påverkar både matlagning och sänggående också.

Ännu en gång inser jag att jag saknar personer som står mig lite extra nära. En del kommer närmre, andra kommer längre bort. Det är så det är. Jag behöver en stabil grund. Visst har jag vänner, men de flesta träffar jag i grupp och kommer inte så nära. Säkert har jag mig själv att skylla för det till stor del.

Det hela sammanfattas ganska bra med: BLÄ!

Igår var jag osäker på hur jag skulle göra idag. Bestämde mig till slut för att strunta i morgonens musiklektion och ta igen min sista dags praktik. Ställde klockan på 05.45 för att kunna vara på förskolan vid åtta... men när klockan väl ringde orkade jag inte ta mig upp ur sängen.

På söndag är det årsmöte med kören. Tills dess ska sekreteraren (jag) ha räknat ut vem som har bäst närvaro och dela ut flitpunsch. Närvaron är supertråkig och jag har skjutit på det hur länge som helst. Nu har jag dock insett att det är mindre än en vecka kvar och min tid denna vecka är i princip obefintlig. Ikväll är det kör, imorgon kväll är det fika, på onsdag är det tvätt och träffa kompis, på torsdag jobb, på fredag motionsmöte inför årsmötet, på lördag konsert och fest.

Kom igen Anna, JALLA JALLA!

Jag firar denna upptäckt av obefintlig tid med att spana in lediga tider på jobbet att boka in mig på, för jag börjar känna mig väldigt fattig igen. Min lön denna månad är 1400 kronor. CSN-bidraget ligger på ungefär 2600. Det blir inte så mycket pengar kvar att leva på när hyran är betald. Utan buffert hade jag aldrig levt så här, men den börjar också minska och snart är det sommarlov. Borde kolla upp det som min handledare tipsade om, att vikariera på förskolan. Men för att jobba betyder det att man måste ha tid till det också.

När man varit hos frisören känns det nästan som ett slags tvång att ta bilder på förändringen att visa upp för omvärlden. Det känns alltid llka krystat. Ska man le? Ska man visa tänderna? Ska man titta in i kameran? Ska det vara framifrån eller bakifrån? Vilket kort ska man nöja sig med? Det är långt ifrån naturligt.

Det känns ungefär som precis efteråt när man ska spegla sig för att spana in resultatet. Jag gillar inte att spegla mig offentligt, det känns... förmätet på något sätt. Jag är antagligen offer för jante-lagen. Jag speglar mig oftast som hastigast för att få en överblick och en liten känsla av vad jag tycker om resultatet, sen fortsätter jag spegla mig hemma, men det brukar jag inte hänge mig åt särskilt långa stunder heller.

Jag glömde ta förebild.* Det ska vara med viss glåmighet, dålig vinkel och ljussättning enligt utsago. Jag satsar tydligen på glåmighet i efterbilderna istället. Hur som helst är resultat av mina fyra timmar i frisörstolen att ungefär två decimeter av håret har försvunnit och att det är ljusare nu. Jag märker stor skillnad men eftersom jag fortfarande är långhårig antar jag att andra antagligen knappt kommer märka någon skillnad, det är så det brukar vara när man har långt hår. Några decimeter hit eller dit verkar vara bagateller då.

*Lustigt ord, förebild. Är förebilder personer som liknar någon man var tidigare och i hemlighet längtar tillbaka till? Vad är det för skillnad på idol och förebild?



När jag klipper mig brukar mitt hår hamna på den magiska oanständighetsgränsen. Innan skulle jag teoretiskt sett kunna dölja hemliga behag och efteråt blir det precis över gränsen. Spännande.

Jag tycker jag är sjuk tillräckligt ofta för att lära mig att förvara nässprayet på ett sådant ställe att jag lätt kan hitta det, ändå finner jag mig gång på gång gå igenom lägenheten och väskor för att försöka hitta det. Den här gången har jag fortfarande inte hittat det, så på väg till frisören ska jag införskaffa ett nytt. Kanske borde skaffa senilsnöre till det så jag vet var det är?

Förkylning i begynnelseffasen.
Något förhöjd kroppstemperatur.
Lite påverkad näsa och hals.

Frågan är om jag ska jobba ikväll eller inte.
Är det sjukdomen eller pengabehovet som vinner?

Hur mycket och vad jag skriver är tätt relaterat till hur jag mår och känner. Inspiration och kreativitet är ingenting som framtvingas i vissa lägen. En del saker jag vill sätta ord på är inte lämpliga att luftas här. En del saker vet jag inte hur jag ska uttrycka eller till vem. Om jag inte själv förstår mig själv eller hur jag tänker, hur ska då andra kunna göra det?

Tappade precis fjärrkontrollen i golvet när jag flyttade på täcket.

- Där var den ja.

Jag sa det högt! En sådan tanke hade varit helt normalt, men att säga det på riktigt? Borde jag bli rädd? Kommer jag bli en gammal gumma med tretton katter som pratar med sig själv och är allmänt förvirrad? Nej, jag är allergisk mot katter. Jag är redan förvirrad. Det går lite jämnt ut liksom.

Men att prata med sig själv? Lite varning på det.

Jag är för övrigt sugen på att hitta psykologikurs att läsa som specialisering i utbildningen. Ska göra mina val i valwebben innan 15 april. Frågan är hur något sådant skulle påverka mig dock, jag vet ju redan hur det kändes av att hitta saker man läste om på gymnasiet. Kroppseko och så vidare. Om man inte är psykiskt störd redan innan så lär man väl bli det av att upptäcka hur mycket psykiska svårigheter det finns.

Idag är det slutspurt.
Imorgon ska hemtentan lämnas in.
Jag ska lämna hemmet.
Sitta i biblioteket.
Jag ska vara sjukt effektiv och kreativ!
Jag ska ordbajsa som fan helt enkelt.

Har jag tur får jag även lite sömn inatt.
Håll tummarna!

Så intresserad jag är av vad läraren säger.
Jag är så intresserad av detta så jag bloggar lite istället.
Är det inte busigt, så säg?

Jag sitter på golvet, för klassrummet är alldeles för litet för hela klassen och jag kom sent. Trodde vi började nio, men det var visst halv nio. Känns bra att stövla in ungefär 40  minuter efter lektionen har börjat. Då blir det till att sitta på golvet. Det känns helt ok dock, syns inte lika bra då. Det betyder både mig och min trötthet. Har tagit av mig skorna.

För trött för att riktigt orka bry mig om Vygotskij just nu.
Efter lunch ska vi skriva färdigt ett arbete, hoppas det går fort.
Vad ska jag bjuda styristerna på för mat ikväll?
Det finns en vegetarian, men jag överväger lax.

Kram!

Ikväll har det varit styresomsits med tema slow motion. Trodde det skulle vara många utklädningar och gyckel efter temat, det är många som är bra på sånt i kören och det är alltid teman på festerna. Jag brukar inte komma på så mycket, men jag kom på flera saker den här gången.

Mot slutet av kvällen konstaterar jag dock att fantasin verkar ha varit bristfällig i veckan, som för många präglats av tentor. Pratar med en annan om detta.

- Det verkar som om det bara är du och jag som klätt ut oss.
- Va, har du klätt ut dig?

Ja, det hade jag. Hade inte tänkt färdigt innan, övervägde telefonmodem med tillhörande jobbigt ljud, men det blev istället mer åttiotalsinspirerat. Åkte hemifrån när jag började känna mig ful. Då hade jag blå ögonskugga, armsvettband (som egentligen är toe-tubes), kort svart sommarklänning, svart-lila-guldrandiga leggings, svarta benvärmare och som pricken över i en snedtofs. Det var framförallt den som kändes markant i mina ögon, blev förvånad att hon inte förstått det, hennes tankar måste ha gått åt samma håll, fast mer extremt och längre tillbaka i tiden med fransar och cigaretthållare.

Först kändes tofsen ful. Det blev så mycket hår på nåt sätt. Till slut växte den nog lite på mig dock. När jag kom hem kändes den nästan fin. Fast jag måste säga att det är en fruktansvärt obekväm frisyr att ha när man äter, håret hänger bara ner i maten ju och i ansiktet. Jag hade tillräckligt med längd för att lägga håret på andra axeln och sätta fast det där med bh-bandet. Hur fick de i sig någon mat de där åttiotalsmänniskorna?

Dåligt med gyckel enligt temat. Mitt styre planterade citronkärnor. Tog med dem hem, får se om det börjar växa något.

Jag är 9970 dagar gammal.
Undrar om någon är hemma och tillgänglig i påsk, jag känner för att fira min femsifferhet sedan.





Birthday.se gör att man slipper räkna dagarna själv.
Det har jag gjort förut och skottår är så jobbiga.

Hade tänkt återvända till verkligheten idag. Funderade på det redan dagen innan men igår var jag säker och tvivlet var borta. Imorse kände jag mig dock värre igen och har sovit bort hela dagen. Till och med lite feber igen, även om det bara är en halv grad. Vad är detta? Varför är min kropp dum? Hur sjutton kan jag bli sämre? Jag har inte gjort annat än att ligga i soffan med tv och dator sedan i fredags kväll. En vecka är mer än nog.

Jag gör ett nytt försök på att bli frisk till imorgon. Det är sista dagen på förskolan, men alla dagar jag missat av praktiken måste jag ta igen innan jag får ut mitt betyg i kursen. Jag tycker om att vara med barnen, men jag vet inte när jag ska få tid att ta mig dit.

Jag var bitter redan i lördags när sjukdomen gjorde att jag missade en fest, imorgon är det dags för nästa och som det känns nu är det ganska osäkert om jag kommer klara av den, även om jag återvänder till förskolan. På lördag är det fest igen, omsits för styrister och det ska nog mycket till om jag missar det. Det är gratis för mig och kommer nog bli mycket gyckel och roligheter. Missar jag den blir jag ännu mer bitter, även om det gör att jag får se på melodifestivalen istället.

Jag ska göra ett nytt försök att sova mig frisk nu. Jag är sååååå trött på att vara sjuk, så önska mig gärna lycka till.

Det finns värre saker än att vara sjuk.
Exempelvis att vara sjuk under lingonveckan.
Det blev precis ännu jobbigare att hosta.

Febern gick upp till 39,1 igår så jag började bli lite nervös.
Idag har den gått ner igen och jag känner mig mycket piggare.
Det är på väg åt rätt håll men får nog stanna hemma imorgon.

Febern stiger, kroppen värker. 38,4, får jag bingo snart eller behövs det mer än två grader?

Min röst är lik en whiskeydrickande karlakarls, varvat med hostningar som får hundar och sälar att skämmas. Hostningarna får dessutom lungorna att vända sig ut och in och skicka nödsignaler till andra delar av kroppen, men ingen vit riddare anländer. Dock nyponsoppa, får se om den kan klättra tillräckligt högt för att göra mig frisk. Jag tror inte Rapunzels taktik att låta håret hänga ned till hjälpen är rätt i detta fall.

Det är så härligt att vara sjuk. Verkligen.
Det blir ingen fest ikväll, jag får titta på schlager istället.

Jag är inte sämre än andra, jag kan också växla mellan tysthet och ketchupeffekt. Jo'rå s'att...

En smärta är på upptäcktsfärd i min kropp.
Det började vid höger muskelfäste i ryggen och har sedan krupit framåt.
Muskelfästet känns ganska normalt, men höftbenet?
Det är väl en liten inflammation igen kan jag tänka.

Kändes bra sist hos massören, för en gångs skull hade jag inga låsningar.
Men säg det som varar för evigt. They're back.

Men nu är det dags att sova.
Undrar hur dessa timmar sömn känns sammanlagt när jag går upp igen.
Om bara lite mer än tre timmar.
Jag kanske skulle ha tänkt på det lite tidigare.

På vägen hem läste jag spännande bok.
Jag kom hem vid fem, och då ville jag fortsätta läsa.
Kurade upp mig i ett berg av kuddar och täcke i sängen.
Efter en stund blev jag trött och somnade.
Jag vaknade och tänkte att jag skulle gå upp.
Sen somnade jag igen.

Klockan hann visst bli tio innan jag gick upp på riktigt.
Jaha. Om man skulle gå och lägga sig snart kanske...

Nästan lite läskigt, jag vet inte riktigt när jag är ledig nästa gång. Tidigast tisdag skulle jag gissa. Skola som alltid, jobb ikväll, fest imorgon, ta hand om samt inhusera stockholmare i helgen med diverse kör-aktiviteter, myspys på söndag, kör på måndag. Tack vare Ida (så jävla bra!) har jag en intervju som många i klassen har panik över just nu, ska renskrivas till imorgon då den ska lämnas in. Tack Ida!

Undrar vad jag gör på tisdag? Utan min kalender skulle jag verkligen vara helt handikappad.

Nu är det dock dags att ta sig till Backa Teatern för att vara lite fortsatt kulturell.

Ha en bra dag!
...jag hoppas att detta inte gör mig till en ha-en-bra-dag-bloggare.
Jag gör inte reklam hit, nu är ju redan här.
Hmmm....

Jag vaknade klockan ett.
Behövde tydligen sova ut efter veckan och gårdagens jobb.
Har ännu inte ätit frukost.
Jag har tittat på skidåkning och nu hästhoppning.
Verkligen inte likt mig.
Tyder på en seg söndag.
Måste städa idag för imorgon kommer mamma.
Kanske är det därför jag (i alla fall undermedvetet) tar till dylika desperata metoder.

Fast jag trivs ändå bra här under mitt täcke i soffan.

...att verkligheten antagligen kommer ifatt mig till slut.
När jag förstår på riktigt skrattar jag nog inte längre.
Men tills dess fortsätter jag hoppas på det bästa.

Må verkligheten behandla mig varsamt.