Näktergalning

Är det en verklighet eller fantasibild vi vill avbilda med fotograferande? Varför plockas kameran oftast fram vid speciella tillfällen som födelsedagar och liknande? Största delen av vår tid spenderas i vanlig vardag med stökiga bostäder, jobb eller skola, vi äter och sover och stora evenemang är oftast inte särskilt frekvent förekommande. Vi tar vår vardag för givet och tänker inte på att den finns där, men om den bevaras för framtiden genom fotografier, bilder eller på annat sätt, så minns vi den oftast med glädje och värme. Jag hyllar kameramobilens uppfinnelse, ty den ger möjligheter att ta kort vid alla möjliga olika sorters tillfällen eftersom den i princip alltid är med.

Jag vill slå ett slag för smygfotografering av vardagen och tycker digitalkameran bidrar till att man kan ta i princip hur många kort man vill, på både ditt och datt. Små detaljer av en stor del av ens liv. När man väl börjar så har man dessutom lättare överlag att få upp ögonen för dessa detaljer och njuta av dem, både i nutiden och framtiden. Nackdelen med digitala kort är dock att de lätt stannar på datorn och så smått glöms bort. Men en vacker dag ska jag framkalla mina kort och se till att använda mig av dem mer.



Mitt pusslande på Facebook har också hjälpt till. Eftersom man kan göra egna pussel med sina bilder så ser jag pussel i min omgivning, vilket såklart även blir fotografier ur vardagen.

Det som startade mina tankar ikväll var fotografier på sömn. Den delen av sig själv får man sällan ta del av, så jag vill ge en eloge till den flickvännen som tog tillfället i akt. Vad mamma tycker om att jag filmade henne när hon snarkade förut framgår dock inte av historien.

För tio år sedan brann ett diskotek i Göteborg och 63 ungdomar miste sitt liv. För ett tag sedan reagerade jag på att stället där utanför där en bänk med kort och blommor som fungerade som sorgeplats hade rensats och flera saker slängts i papperskorgen intill. Det förfärade mig då, men nu förstår jag anledningen: att göra plats för ett nytt, mer officiellt minnesmärke över det hela. Gick förbi där igår, där många ljus brann och blommor hade lämnats. Intill den stora stenen med allas namn stod ett par och grät och kramades. Därintill stod ett flak öl och påsar från systemet. Om de var på väg till fest verkar det ha varit ett konstigt sätt att skaffa partystämning... gå och sörja och gråta lite?

Vi gick även in i byggnaden där det brann, där olika saker ställts ut som minne till de döda. Det var väldigt sorgligt och trots att jag inte känner någon som omkom började nästan jag också att gråta. Sedan jag flyttade till Göteborg har jag lärt känna några som skulle ha gått på festen men stannade hemma, eller känner folk som omkom. Jag tänkte på dessa personer och genom dem kom händelsen närmre mig själv. Tio år sedan. Jag minns när det hände och tiden går fort - hur kan det ha gått tio år sedan dess?

På plats inne i lokalen fanns fotografier på de som dog och folk hade lämnat blommor och kort och brev med ord som förklarade deras sorg och saknad. Det som var mest gripande var dock en glasmonter där tillhörigheter ställts upp. Vad de haft på sig när de dog mestadels. Det jag minns tydligast är en hårklämma i plast som smält av branden i ena kanten. Väldigt sorgligt. När man kommer ut från lokalen står man precis vid ingången till Lek&Buslandet. Kontrasterna är väldigt påtagliga.

Runt hörnet därifrån spelade SVT Drama in någonting där en man dog. Vid frågan om vi fick gå förbi fick vi uppmaningen att inte trampa på han som låg ner "för han är död". Det var uppenbarligen genrepet eller liknande. Att leka död så nära platsen där så mångas riktiga död precis hedras känns lite makabert.

En morgon när man försover sig en timme ungefär vill man inte vid hållplatsen mötas av beskedet att det är 27 minuter kvar tills bussen ska gå. Jag gick in på Pressbyrån och köpte flytande frukt i ett försök att mota bacill-Olle i grind. När det är fem minuter kvar tills bussen ska gå kommer en dam med utländskt påbrå och beklagar sig till mig.

- Fem minuter! Va länge!
- Ja jag har suttit här sen det var 27 minuter.

Hon lyssnade nog inte så noga, för sen handlade det mest om hur jobbigt det var för henne att åka från Hisingen till Sahlgrenska där hon jobbade. Hon pratade konstant och förstärkte det hon sa genom att ibland putta mig lite på armen och hon stod väldigt nära.

- Ojoj, ska vi åka samma buss? Kommer hon sätta sig bredvid mig? Kommer jag behöva lyssna på det har pratet hela vägen?

Jag hade dock tur, hon var så stressad av sig att hon sprang till en annan buss som antagligen gick samtidigt som min buss, och enligt hennes utsago tog lite längre tid. Jag kände dock inte för att påpeka detta för henne. Fast jag undrar ju förstås om hon har tid att andas och sova. Det är tveksamt.

Kultur är ett lite lagom luddigt begrepp för gemene man tror jag. Vid ett bättre valt tillfälle hade jag kanske filosoferat mer över detta, men om jag ska hinna få någon sömn inatt försöker jag istället fatta mig kort. Kulturnatt i Göteborg med massor att erbjuda, men frågan är om det finns något som är värt att se. Jag ska på en konsert via kören, kanske stannar kvar där för en till sak som jag redan glömt vad det var. Det säger en del om mitt engagemang i detta.

Det känns lite som om man måste sätta en stämpel på det som kultur för att det ska uppskattas av vissa. Olika namn betyder inte att innehållet förändras. På Kulturkalaset kunde jag observera hur massor med folk stannade för att lyssna på spelande och sjungande indianer i Brunnsparken. Man riktigt såg hur de njut av kulturen de fick till sig. De reflekterar uppenbarligen inte särskilt mycket över att det är samma indianer som brukar stå där vid Brunnsparken och spela och sjunga på precis samma sätt. Vid andra tillfällen är de inte lika kulturella, och därför inte lika intressanta. Det känns motsägelsefullt.

Jag ska därför ha en trevlig kväll istället, det tänkte jag satsa på. Om jag får med mig lite kultur på vägen så må det väl vara hänt det också.

Det är lätt att hamna i onda cirklar.

Jag har mycket att göra och får för lite tid över till mig själv. (som jag redan tjatat massa om) Det gör att jag inte mår så bra och är lika harmonisk som jag annars är. Därför orkar jag inte söka kontakt med folk och göra allt det där jag gör för att klistra ihop relationer i vanliga fall. Det ligger mycket i att man vet vilka ens sanna vänner är när man mår dåligt, då märker man vilka som klarar av en. Jag har nog lätt att bli lite smått bitter nuförtiden när man märker att det inte är så många som klarar av det. Som ser hur jag mår, som frågar hur jag har det, som tar sig lite tid för mig. Inte för att jag har så mycket tid över heller, men det är tanken som räknas och den är svår att upptäcka hos de flesta. Hos en del känns det lite halvhjärtat.

När jag frågar hur någon mår är det för att jag vill veta, det är inte bara en artig fras jag slänger ur mig. När jag får frågan känner jag nästan alltid efter och ger ett ärligt svar, med det jag kommer på, alltifrån "trött, ont i huvudet, har gjort illa ett finger" till vad som helst egentligen. Just nu blir det lite av ett undflyende svar dock, för jag är rädd för att känna efter för noga. Det finns risk för att jag blir påmind om att det inte är så bra, även om jag inte kan påstå att jag mår dåligt. Inte just nu i alla fall.

Jag bryr mig om andra. Jag vill gärna att folk bryr sig om mig också.

Vissa kanske tar åt sig nu, men det är inte säkert att jag menar just dig. Jag tänker på några olika personer och jag tänker på några som är bättre än andra. Det finns av alla sorter, men hade gärna fyllt på mer i vissa kategorier.

Jag mötte en förvirrad person på vägen hem. Fast jag kände mig också förvirrad, för kanske var personen inte förvirrad av ålderdom utan snarare påverkad av någonting. Jag vet inte ens om det var en gumma eller gubbe, men den såg beklämd ut. Att jag la märke till den... nä det här går inte, nu bestämmer jag att det var en gumma.... Jag la märke till henne för att hon gick över gatan. Jaha, det är väl inte så konstigt? Nej, men när man gör det för fjärde gången börjar det bli konstigt - dvs samma övergångsställe! Hon verkade styras av de gröna gubbarna och kunde inte riktigt lämna dem och gå åt något annat håll heller. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Är det en förvirrad snäll gammal gumma som bara behöver en fråga om hur det står till och visande av rätta vägen eller är det en galen påverkad alkis som kan få ett raseriutbrott om man tar kontakt? Är det så illa att jag ska ringa polisen eller ska jag gå fram själv?

Reklamskadad som jag är borde jag väl köpt en trisslott, för plötsligt hände det! Det kom tre polismän och löste mitt problem - jag gick fram till dem istället och förklarade situationen. "Jag tror jag vet vem du menar." Och därmed kunde jag sluta stå och titta bekymrat på henne på avstånd och fortsätta hemåt med ett lättare sinne.

Ibland är det svårt att agera. Det finns en del påverkade personer häromkring och man vet inte riktigt om de kan vara farliga för sig själva eller andra, om man borde låta någon veta var de finns så de kan bli omhändertagna, eller om de bara ska få fortsätta hemåt och sova ruset av sig.

Ett gäng killar går i stor grupp snabbt framåt vid Kungsportsplatsen och skriker på vad de förmodligen hoppas vara ett hotfullt och skräckinjagande sätt. De har delvis rätt. En bit därifrån bevakar ett gäng poliser dem, iklädda mundering som tyder på att de förväntar sig motstånd, dvs hjälm t.ex. Mitt i detta går lilla Anna med sina matkassar, på hemväg från jobbet mot Brunnsparken i ett trött tillstånd. Då känner man sig inte särskilt stor. Kände dessutom att jag blev lite mer spänd av att veta att det händer saker omkring mig, även om det inte var just då. Frågade polisen vad det var som hände, tydligen var det bråk mellan fotbollssupportrar.

Bussar och spårvagnar blev stående ett tag, det var därför jag valde att gå en bit till fots. Fast på vägen funderade jag på om det var särskilt smart, men när jag började gå visste jag inte alls vad det var som hade hänt. Inget hände som jag såg och jag kom hem ordentligt.

Men den där machobiten kommer jag nog aldrig förstå - folk som går ut för att leta reda på folk att slå? Helt idiotiskt! Finns det tjejer som är sådana också?

Tänk så liten världen är. Det blir liksom extra tydligt genom Facebook.

Har börjat prata med en som känner en tjej i kören. Han känner en annan med likadant namn som jag också börjat prata med som jobbar ihop med en annan tjej i kören. En tredje tjej i kören har i sommar jobbat med en tjej från min gamla klass och lärt känna varandra. På kort från en fest med den första tjejen i kören hittade jag en vän från barndomen.

Hm, det slår mig nu: Det kanske inte är världen som är liten, det kanske är kören som är stor?

Konstigt det där med hur tankarna går och humöret förändras, det hör såklart ihop.

Ibland är man ganska nöjd och tillfreds, trivs med sitt liv och sina vänner.
Sen får en liten detalj en att tänka i annorlunda banor och misströsta lite.

Just nu tänker jag på hur en del personer är eller verkar vara.
Jag tänker på de som är trevliga när det passar dem.

Vissa på jobbet t.ex. kan ibland ignorera en totalt och andra stunder vara väldigt sällskapliga och trevliga. Jag tycker det är jobbigt när det lyser igenom att personen försöker vara trevlig fast egentligen helst vill slippa prata med en överhuvudtaget. Ett oengagerat svar som får en att förstå att de inte bryr sig om det man har att säga. Eller när man trotsar känslan av att inte orka vara mer trevlig efter jobbet eller på raster och sätter sig bredvid några vid ett bord i lunchrummet eller på spårvagnen och mest bara lyssnar på en konversation utan försök att bjuda in i samtalet.

Jag tänker också på personer som är trevliga var för sig, men så sammansvetsade att det är svårt att komma in i gemenskapen, och det är sällan en bra känsla att känna sig utanför.

Visst vet jag att man måste ta för sig, jag gör det också, men jag orkar inte alltid. Ändå sitter man kvar, och lyssnar på dialogen eller försöker sysselsätta sig med en tidning eller sms eller liknande. Jag tillhör helt enkelt inte det där "coola gänget" och jag känner mig heller inte helt tillfreds i deras värld, där de festar ganska mycket. Det syns på alla bilder på Facebook.

Man får reda på en hel del genom Facebook. Om folks kärleksliv och festande till exempel, där jag kan tycka att vissa saker borde hållas mer privat. Just nu verkar det vara många som blir singlar och då basuneras det ut till alla vänner när relationsstatusen förändras. Om det är någon jag inte känner så väl (då man förvisso kan fråga sig varför vi ens är FB-vänner) så undrar jag hur personen mår, men vågar inte riktigt fråga, jag vill inte störa. Annars försöker jag se till att erbjuda min hjälp om det är något jag kan göra för att ge stöd.

Men hur tänker folk? Först läggs det ut massa bilder och meddelande om hur kär man är, hur man hittat den rätta, hur lycklig man är, bilder på tungor som möts... sen meddelar Facebook att personen är singel igen. Tills nästa person dyker in i livet, och den här gången är det verkligen den rätte, och man är så kär och lycklig.

Jag kan känna så här, det måste vara en underbar känsla att "jag har hittat rätt, jag är lycklig", själv har jag inte haft den än, men när man är inne på tredje-fjärde relationen med "den rätta" borde man inte börja fundera lite då? Kan man inte vänta med att ändra sin relationsstatus och basunera ut sin kärlek över världen? Det gäller inte bara Facebook, det gäller även t.ex. de som har barn, och ständigt introducerar nya kärlekar i barnens värld.

Personligen kommer det dröja länge innan jag ändrar min relationsstatus på Facebook, det gör jag först när jag är riktigt säker. Hittills har jag mest bara velat och är så osäker hela tiden. I hemlighet är jag nog lite avundsjuk på de där som blir så kära att de vill berätta det för alla och visa upp sin lycka. Det bor kanske en liten rosa prinsessa inom mig som väntar på den där riddaren på vit springare som ska komma för att svepa iväg med mig för att leva lyckliga i alla våra dagar. Den där himlastormande kärleken, kommer den komma någon gång? Jag vill inte alltid vara osäker.

Jag har några applikationer på Facebook för att lära känna nya människor.
Vissa använder dessa för att ragga och man kan hitta en hel del konstiga typer ibland.

"Seeking for company... Very attracted to bodys, love nudity! Size does matter!" / Ivan, 28

"Dutch piece of Gouda ost, dreaming of a life in Sweden" / Henric, 31

"Gillar du mig så gillar jag dig =)" / Calle, 28

Jag använder det dock i förhoppning om att hitta trevliga nya bekantskaper.
Hur är det man brukar säga, man måste sila mycket sand för att hitta guld?



Ibland kan man ju undra... Vill man ragga på mig är det här några upplevda exempel på hur man inte ska göra:

Hej på dig,hur e läget med dig då? Detta e martin från götet en go å glad kille som en vit choklad med olika smaker-) E spontan trevlig rolig doftar gött serru-) Jag e 1,85L/77kg mörkthår å blågröna ögon,jobbar som proffsmassör. Gillar å läsa ,resa gosa mysa festa träffa mina vänner spela bowling tränar kamsport Ah vad vill du veta mer hummm-) Jag e en riktig buse med-) Har du msn så vi kan la snacka där å så jag kan skicka bild te dig hör av dig


Tja! Your smiling, your eays, your hair. Jesus you looking wonderfool. Give me please a chanse to talk with you in msn. If is not funy for you later is so easy to block me. But you dont need to do that eather Just say me let me in peace and I newer write more to you: Puss honey.


heet;) du var grymt vacker allt bra me dig? hoppas då det använder du string sötnos? puss

Jag antar att ni minns den stora branden på ett disco i Göteborg för några år sedan (1998) när flera dog för att nödutgångarna var blockerade? Det är nu ett lekland för barn och utanför har det funnits ett minnesmärke för de som dog, en slags bänk med bilder på dem, blommor, gosedjur och liknande. Häromdagen upptäckte jag att allting är bortrensat. Allt förutom en bild som är fastskruvad, blommorna ligger i papperskorgen intill.

Det är några främlingar på sistone som försökt lägga till mig på MSN.
Ifall det inte är främlingar kommer här ett tips: lägg till ett meddelande också.
Jag lägger inte till folk som jag inte vet vilka det är.

Efter körfesten igår upptäcktes att bussarna inte gick längre och ringde därför taxi för att kunna komma hem. Ringde Minitaxi som är billigast och bilen kom redan efter tre minuter. Chauffören kändes hetsig och körde som en rallydåre genom stan. Han pratade i princip konstant, utan att man behövde säga särskilt mycket själv. Hela tiden gestikulerade han med händerna som gjorde att han inte höll i ratten och bilen körde i zick-zack och lämnade filen ibland. När han fick en till körning efteråt knappade han in den på GPS:en, då han åtminstone saktade ner farten, men knappt tittade på vägen alls.

- Vilken fantastisk uppfinning! Förut tittade jag hela tiden i den här kartan, men nu ser jag ingenting, om sju år är jag blind. Den här är fantastisk!

Ja, men det känns ju betryggande att höra. Verkligen.
124 kronor. Ingen dricks. Kom i alla fall hem levande.

Himlen har bestämt sig för att sjöar passar fint här utanför.
Först passerar två piffiga unga tjejer i smink och stövlar.
De trippar försiktigt i kanterna och försöker undvika vätan.
Sen kommer ett spralligt barn i andra sorters stövlar och heltäckande galon.
Hon springer med glädje genom vattenpölarna och hoppar och sparkar.

Jag vet vem av dem jag helst vill vara.

Jag har hört det - man är snyggare än man tror, och det tror jag nog stämmer.

Tänk så olika det är från dag till dag vad man tycker om sig själv. När jag vaknade idag fick jag syn på mig själv i spegeln och tänkte att "ja, men det ser ju faktiskt ganska bra ut" samtidigt som jag andra gånger tänker att de som tycker jag är snygg och sexig måste vara dumma i huvudet eller halvblinda. Vissa lyckas säga komplimanger som faktiskt låter som att de menar det som sägs, medan vissa känns som väl inövade saker att säga, oavsett vad man tycker egentligen.

Jag har väl aldrig känt mig smal, men när jag nu tittar på kort på mig själv för 25 kilo sedan så känns det som att jag borde ha gjort det då. Allting är relativt. Personliga komplex har alla och vad man tycker om sitt utseende beror mycket på vad man väljer att fokusera på, vilket i sin tur till viss del beror på humöret i övrigt. Ofta letar man efter saker att förstärka sin sinnesstämning med. Är man glad hittar man andra saker att bli glad av, och tvärtom.

Personlighet lyser igenom och är en del av utseendet, och kanske är det delvis därför man är snyggare än man tror. Jag tror inte man tänker på sin egen personlighet. Olika personer lägger olika mycket vikt vid personlighetsbiten av utseendet. Personligen koncentrerar jag mig på personligheten och insidan istället för utsidan. Hur klyschigt det än må låta så är humor ändå betydligt viktigare än t.ex. jämna tänder, även om man vid kompatibel humor visar dem ganska mycket.

Det är horder av irriterande ungdomar på stan just nu.
De är uppnosiga och de bryr sig inte och är allmänt störiga.
Vad gör de? Varför är de här? Hur får man dem att lyssna?

Ett gäng satt på gång- och cykelvägen så jag knappt kom förbi. Jag sa "Det finns väl bättre ställen att sitta på än just här"
och jag lyssnade på musik så jag hörde inte riktigt svaret, men det var definitivt att käfta emot det de svarade och inte försökte de flytta på sig heller. En kille gick en bit ifrån sitt gäng vid ett övergångsställe och när han såg mig sa han något i stil med "jävla cyklist" fast vi inte var nära alls. Överallt genom stan fanns det massor med gäng ungdomar, som knappt såg ut att vara över 18, så jag vet då inte vad det var de gjorde där.

Det känns som det är lönehelg, för det vinglade även runt en hel del fulla människor.

Titta så söta de är, de små nollorna.
Jag förutspår en rolig tid nu framför dem.
Åh, jag vill nästan bli nolla igen.
Man kanske borde ha blivit fadder.
Nåja, det kommer fler nollor.

På spårvagnen på väg hem från jobbet satt två killar och rökte när jag klev på. Jag blir så sjukt irriterad på sånt! Att man har mage och inte tänker på andra - allergiker, astmatiker, folk som försöker sluta röka, eller alla som hatar röklukten. Så här i efterhand stör jag mig även på att jag inte sa till dem direkt, utan sa det till chauffören istället. Han gick och sa till dem tror jag, han gick iväg ett tag i alla fall, men jag vet inte vad som hände. Om de blev tvingade att fimpa slängde de säkert bara ut sina cigg på gatan, så det blir skräp och tar flera år för naturen att bryta ned.

Suck.

Inte lär sig göteborgarna att lämna plats för avstigande heller.

Metro hade en tänkvärd krönika idag.

Det handlade om hur vi ska hålla på att se ner på oss själva hela tiden.
Vi fokuserar lätt på det negativa och är inte bra på att ta emot komplimanger.
Jag skämtar lätt bort en komplimang eller skyller ifrån mig och ger bort äran.
Det är många som är likadana, det vet jag redan.

Frågan är varför?

Är vi rädda för att andra tycker något negativt om oss och skyndar oss att säga det först så det inte sårar oss? Har vi så dålig självkänsla att vi inte tror på komplimanger vi får? Är det bekräftelse vi söker genom att förneka det, för att få ytterligare bevis? Är det rädslan över att verka för självgod? Alla har vi våra egna personliga komplex som ingen annan tänker på men som vi själva kan må ganska dåligt över. Varför då? Titta inifrån och ut istället för tvärtom.

Skönheten ligger i betraktarens öga, men vem har sagt att vi inte kan betrakta oss själva? Vi borde alla bli bättre på att uppskatta våra egna bra egenskaper, både fysiska såväl som psykiska. Man är sin egen bästa vän och borde behandla sig själv därefter.

På Liseberg i måndags stod det ett äldre par framför oss.
De fick mig att smälta, de var så söta.

En söt liten tant med gammelfläckar på huden, och grått hår som hon försökt färga brunt och en gång i tiden hade friserats till väl lagda lockar, men nu mest bestod av ett sött rufs. En söt farbror med rynkiga händer som säkert var minst ett huvud längre än den lilla tanten.

Det syntes lång väg hur kära de fortfarande var i varandra.
Han la sina rynkiga händer på hennes axlar och stod bakom henne.
Trygghet, närhet, och en gnutta massage eller beröring.
Oavsett hur de stod så rörde de alltid vid varandra.
De sjöng glatt med i allsångerna och tanten tittade leende och kär upp mot farbrorn.
Gemenskapen de delade med varandra gick inte att missa.

Det är sådant som gör att man förstärks i tilltron till mänskligheten och kärleken.